Om legendariske danske tonsättaren Bent Sørensens verk Sterbende Gärten (Döende trädgårdar)
För sin violinkonsert Sterbende Gärten fick Bent Sørensen 1996 Nordiska Rådets Musikpris. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Möt danske tonsättaren Bent Sørensen år 1996.-Min musik är sprungen ur nutiden och skulle inte ha kunnat fungera i någon annan tid, säger han.Då Sørensen av Aarhus Symfoniorkester blev ombedd att skriva en konsert för ett soloinstrument visste han genast att det skulle bli en violinkonsert. I sitt föräldrahem hörde han Schönbergs Violinkonsert innan han stiftade bekantskap med en endaste symfoni av Beethoven, t ex. Därför blev denna violinkonsert för honom en slags drömaktig spegel tillbaka till hans barndom och har fått en klassiskt romantisk form med en långsam, pluralistisk första sats och så två mer rytmiska satser där den sista är den dansande satsen. Sørensen beskriver det som att violinkonserten har fått en slags romantisk slöja, men även uttrycker en beslöjad romantik.För sin violinkonsert Sterbende Gärten fick Bent Sørensen Nordiska Rådets Musikpris.Den långa första satsen anknyter allra mest till titeln, d v s döende trädgårdar. Violinen ligger som en melodisk tråd över hela orkestern som avspeglar skuggorna och förfallet under violinstämman.Den sista satsen kallas en Estampida, en dansande sats. Den bygger på många olika folkmusikaliska ingredienser som har lagts ovanpå varann som ett filter med olika rytmer. En sats inspirerad av fladdermössens jakt av varandra under himlen en sommarkväll. Så här skrev Bent Sørensen om sitt stycke Sterbende Gärten 1997:Min violinkonsert heter Sterbende Gärten. Jag åkte till ett ställe i Danmark där det fanns den här igenvuxna trädgården, och det gjorde mig på ett väldigt speciellt humör. Jag tänkte på var en viss mening i en dikt av Herman Hesse, där det finns en rad Sterbende Garten ... (döende, förfallen trädgård). Den har en tysk titel, även om min tyska inte är flytande. En annan inspiration för verket är italienska fresker från 1400-talet. Det som är speciellt intressant för mig är att bilden man ser när man går för att titta på fresker i en katedral i Florens eller Rom, är en mycket gammal bild som har förfallit. Så det blir mer och mer en bild av vår tid, och det är därför väldigt nytt. Sättet som kultur blir natur på grund av tiden har varit en inspiration för alla mina verk. Det viktiga med strukturen är att den alltid är på gränsen till att vara tonal. Min musik handlar alltid om att vara på kanten av något man hört förut, men man har faktiskt aldrig hört det ändå. Formen på stycket är typ klassisk. Musiken håller sig mest i det högre registret. Det finns inga ackord i stycket. Allt som spelas i orkestern är ett slags eko av violinstämman. Det är mitt mest romantiska och klassiska verk på ett sätt. Men detta är för mig en sorts dröm; det finns inga citat. Stycket börjar med en kadens som är på gränsen till tystnad. Jag bor på landet, och jag gillar att jobba på natten, när det är helt tyst. De enda ljuden kommer från fåglarna, som signalerar gryningens brytning genom till synes slumpmässiga utbrott. Det finns många ögonblick där jag försöker skapa ett slags distans genom att många instrument spelar pianissimo staccato-noter. Den här sortens pointillistiska drag, som jag har blivit känd för, är som Georges Seurats målningar, där man måste stå på avstånd för att se hela bilden. Efter att ha skrivit första satsen åkte jag till Venedig med tanken att skriva en romans för den långsamma andra satsen. Det första jag kom att tänka på var Barcarolle. Jag bestämde mig för att skriva en sorts slow-motion Barcarolle. Min musik är byggd på terser. Det som särskilt intresserar mig med detta är utforskningen av tonala tvetydigheter. Kanske är detta anledningen till...